För ett år sedan började vi planera Torgeirs flytt till Luleå. Det är ingen underdrift om att han mådde dåligt i Norge...
Han tog med sig en planta, en värdefull växt för honom. Mormors växt som han säger. När plantan anlände till Luleå, levde den knappt. Tre ynka aloeblad fanns.
Jag har kärleksfullt tagit hand om plantan. Vattnat den vid behov, snurrat den för att den ska växa jämnt, gett den näring då och då samt låtit den få sin plats i solen. Nu växer den helt på "egen hand", den kan stå undanskymd utan att sloka. Den är livskraftig, ståtlig och vacker på sitt sätt. Den skjuter skott!
På samma sätt har jag tagit hand om min man. Han mår bra nu. Hans själ har fått (och får) näring. Han går med stolthet, vitalitet och självsäkerhet i steget. Han vet att jag finns nära, jag kommer inte försvinna, jag finns här för honom och våra barn. Jag älskar honom för den underbara man han är. Jag älskar honom för hans godhet, hans omtanke och för att han finns för mig.
Igår var ryggen lite bättre, så vi drog iväg till stugan och hade skogstjänst. Eller rättare sagt, Torgeir, pappa och min bror röjde i skogen medan jag passade alla barn och lagade mat. Det är en sådan lyx att vara där. Andas den friska luften, känna doften av hösten och verkligen njuta av sina anfäders fotspår. Min farmors pappa byggde huset.
Mitt mentala gömställe är just där. Sittandes på trappen med en kopp kaffe, med solen i ansiktet.
Här vilar inga ledsamheter... Igår blev FAskattsedeln godkänd för företaget. Jag kan alltså ta emot beställningar nu, och jobba vitt- inte tacka nej till beställningar, för att jag inte kan ta betalt.
Jag syr de dagar jag inte stämplar föräldrapenning. Ordning i ledet alltså. Jag har rent mjöl i påsen, för jag blir fly förbannad på de personer i Sverige, som inte gör rätt för sig, de som drar benen efter sig och inte "orkar" göra det man ska. Jag blir också fly förbannad på de som bidragsfuskar, stämplar A-kassa och ändå jobbar (svart). Jag blir förbannad på de personer som FÖRSTÖR för oss vanliga svenskar som vill göra gott, göra rätt och vara en god medborgare. Bidrag är till för de sjuka, de svaga och de som verkligen behöver. INTE för de som är trötta och hellre vill ligga på sofflocket, för att det är bra på TV, för att de är lite för fin för att sitta i kassan på ICA, för att de inte orkar ta på jobb på ISS som trappstädare. Ett aktivt och sunt leverne bidrar till bra folkhälsa, god sömn och mindre problem. Hade jag (mot förmodan) varit arbetslös hade jag tagit vilket jobb som helst. Jag har dock nyttjat förmånen i Sverige att utbilda mig LÄNGE för att i alla fall ha chansen att kunna välja ett jobb.
Idag stämplar jag föräldrapenning, så idag kan jag vara hemma med mitt barn med gott samvete, medan tösen andra går i skolan. Idag syr jag syr till familjen, inte för att sälja. Se min andra blogg: Nenahansen.blogg.se
I helgen blir det älgjakt för Torgeir. Han sover hos pappa och Mona, inte med oss andra i Luleå.
Men det känns inte som om han är borta, för han är ju hemma! Det är inte på samma sätt, som då han drar iväg till Norge. Då åker han bort från mig, bort från familjen, på väg mot något långt borta. Konstigt, men så känns det.
Känslan av att lägga sig ensam är trist, men på något underligt sätt känns det som om han är nära. Ungefär som om han bara somnat på soffan i vardagsrummet. Hur kan det komma sig? Är våra själar så pass sammanflätade nu?
Hur som helst, det känns bra. Det känns underbart!